Har varit kaffedrickare i 10 år snart. Kaffe är (var) det underbaraste! Det svarta guldet! En dag utan kaffe var som...ja, en dag utan träning(?)

Inget kaffe innebar huvudvärk och en enorm seghet.

Men så i höstas blev plötslig den fantastiska drycken äcklig! Helt sjukt! Ignorerade det, trodde jag blivit virrig och fortsatte i envishet dricka det någon vecka, för jag tycker ju om det ju! Men tillslut blev det så äckligt att jag nästan kräktes av bara tanken, för att inte tala om lukten, som till dess varit det jag helst av allt vill vakna och känna på morgonen.

När jag i kombination med detta började tappa smaken för min största last mörk choklad och rött vin, OCH det dessutom gick segt och tungt på vartenda träningspass (viket det iofs gjort hela våren å sommaren men det berodde nog mer på järnbristen) förstod jag att allt inte var som vanligt...

Nåja, tillbaka til Kaffet!

I tisdags drack jag min första kopp på över två månader! (eller skvätt kanske jag ska kalla det) Och det var ganska gott. Testade för tre veckor sedan men då smakade det förfärligt och var hade magkramp hela dagen efter.Jag har fortfarande inte (såklart) kommit till det stadiet at jag bli kaffesugen. Men jag hoppas det kommer! Jag saknar det ju! Helt konstigt hur man kan sakna något som i stunen inte är särskil gott; men jag saknar att tycka om kaffe!

Idag blir det nog en kopp under pluggstunden kanske...

Måste ju öva upp suget så det kommer tillbaka snart..;)

Är så trött att jag inte är trött.

Något väckte mig kl 04.15 Klarvaken låg jag där och insåg att det faktiskt var lika bra att gå upp. Vad skulle jag ligga där och stirra 2 timmar till för??

Det är så konstigt, när man får sova, då är man lik förbannat klarvaken, och när man måste gå upp är man dötrött. Why??

Det blev dock en effektiv morgon med 2 timmar Leadership-plugg! Hann tom grunda med gröt innan den utlovade morognrundan jag längtat efter  ända sedan igår.Med på tok för lite sömn för att vara återhämtad från gårdagens intervaller fick jag nästan putta fram mig själv. Det var på ren envishet jag tog mig igenom en liten tur.

Och sedan följande föreläsning, några timmars plugg och eftermiddagspass. Som jag inte hade ett dugg lust och motivation  till att köra...

Planen var att löpa distans å sen cykla, men kände mig helt groggy, inte trött bara typ "jetlagad" och virrig. Så skippade löpningen och cyklade bara. Var nog lika bra, hade förmodligen snubblat på mina egna fötter. Lyckades dra runt pedalerna i hela 95' iaf.

Lyckan var gjort när jag kom hem: min älskling hade lagat en helt fantastisk middag med kyckling och bulgur. Nu ska jag å min mätta mage se Bonde söker fru.

Jo, förstått att man ska ha mer bilder på en sånhär blogg...

Visste det vore trevligt tycker jag med. Men Vad ska jag fota liksom?

Trött i ögat och trött i kroppen efter en intensiv tisdag.

Myser nöjt efter intervallpasset: 7'+4x5'+5 st kort backar blev det.

Tanken under uppvärmingen och första loppet var att "nu är det kört. Det går inte mer. Att löpa i ett tempo högre än distansfart är inte möjligt och det med att köra tröskelträning får nog vänta tillsensommaren 2010*snyfta*. Fan för sjukflunsan som kom så olägligt, hade jag sluppit den hade formn nog hållit i sig i en, kanske en och en halv månad till...."

Men faktiskt gick passet okej! Har min kära vän T att tacka. Hon å hennes goa lilltös promenerade turligt nog exakt samtidigt och på samma plats som jag sprang. Vilket sammaträffande! Efter hennes ord om att jag såg snabb ut (vilket jag inte kan tänka mig att jag gjorde...) hjälpte. Blev lite tuff:)

Min fart på intervallerna nu är allt annat än hög. Springer på klocka och har ingen exakt kilometerfart, men enligt min biologiska fartkänsla skulle jag gissa att en 1000ing eller 1200ing går i kanske 4.15 fart. Högst. Det är en fart jag drar en hel milare non stop på, på träning, annars...

Men just nu spelar farten ingen roll! Jag försöker passa på att njuta av den kravlösa löpningen. Och hur det än är så ligger jag ju på samma ansträningsningnivå som vanligt: jag blir lika trött idag av långsammare och mindre.

Jag älskar att ta i och vara trött! Jag älskar den känslan! Lite trist är det att benen inte svarar och jag bara kan trycka på lite till så där gött, utan får hålla den jämna takten.

Men som dagt, det är mindre viktigt! Jag är så glad och tacksam så länge jag får vara frisk och kry, och ha en kropp som jag faktiskt KAN löpa med! Jag har ju inget löfte om att få må gott och ha en hel kropp hela graviditeten, så det är bara att njuta så länge jag får det!

Styrkat min onda (ja, redan) rygg hann jag också med. Imorgon väntar löp,- och cykeldistans, samt eventuellt morgonpass. Har inte kommit igång med moronpassen än efter sjukdagarna, men snart får det vara dags! Att träna på morgonen är en helt underbar start på dagen!

Nu väntar plugg, have a loooooooooooooooot to do...:(:(

Ha en go' kväll allesammans!

Skrattar nästan åt faktumet att Jag lägger upp en bild på mig själv på internet i bara underkläder och med en otränad kropp som i dagsläget har en helt annan form  än vad den "ska".

Det är ju inte direkt en långdistanslöpares högsta önskan att gå upp i vikt, få "ölmage" och bröst i storlek att behovet är dubbla sporttoppar!

Men det är just vad jag har just nu och tycker, hör och häpna, att det är ganska skojjit!:)

Frånsett det nedsatta immunförsvaret och migränattackerna är det bara spännande och roligt att vara gravid!

Magen växer i raketfart! Jag ser inte längre mina knän!  

Med en kroppskännedom som min är jag oroligt lyhörd och fascinerad av alla förändringar som sker, från den ena dagen till den andra!

För att inte tala om nyfiken på vem det är som förbererder sig därinne!

Hjälp, klockan är redan snart sängdags! Vart tog dagen vägen??

Måndag. En helt fantastiskt fin måndag dessutom!

Har fått vara frisk och på topp hela dagen!

Började med en lite segstartad morgon, men det var verkligen kul (på riktigt) att vara i skolan igen efter sjukstugan förra veckan!

 Ett riktigt gött träningspass har avverkats också.

Distanslöpning följt av cykel med tröskelinslag. Bortsett från den lilla joggen i fredag så var det  11 dagar sedan jag tränade! Jesus Amalia!

Men nu är det bara att ta en dag i sänder. Hoppas att dagen blir bra, att jag får må bra och orka göra det som skas!

Känner mig pigg och fräsch och enormt träningssugen, men de nästan två sjukveckorna var ingen hit just nu...

Jag blir ju inte direkt bättre nowdays..Formen går ju stadigt neråt, och nu har jag dessutom tappat lite under de veckor jag var risig.

Ska bli intressant att se hur det kommer kännas att springa intervaller (läs: någon ynka form av fartökning;) i veckan..

Undrar just hur länge det kommer gå...

Nu är det v 14. Halva v 12 och hela v 13 gick bort pga sjukdom.

Om 4 veckor åker jag till Sydafrika. Kommer vara där v 19-21. Ber bön för att jag ska slippa de fruktade foglossningarna,och liknande, som vissa drabbas av, annars tror jag inte det kommer vara några som helst problem med distanslöpning!

Distans i kombination med simning, cykel och styrka kommer bli min och min passagerares träning där borta.

Känns faktiskt bra att åka nu. Ska bli helt underbart att komma bort från rusket här,  iväg till sol och värme! Bara komma bort ett tag till helt annan miljö.

Dock kommer jag sakna min käreste någon frykterligt! Kom och tänka på det idag och blev nästan gråtfärdig. TRE (3) veckor utan varandra! MEN, faktum är att jag tror och vet att det bara är gott och vara ifrån varandra lite;)

Ni som vill läsa om något trevligt kan sluta läsa nu.

För tillfället är mitt liv allt annat än trevligt.

EN enda ynka dag fick jag vara pigg å kry. Dagen igår var värre än något på myket länge! Lucifer him self hade flyttat in i mitt huvud. Började redan på fredag kväll. På lördag morgon var det värre och framåt förmiddagen helt jävligt. Stundom var jag övertygad om att hjärnan skulle rinna ut genom öronen. Det värsta var att jag befann mig på jobbet, och hade bestämt mig att stanna där tills jag slutade, om jag så skulle svimma på köpet. Har missat tillräcklig många jobbdagar pga iallamående, migrän och nu sist halsont.

Att jobba med en skalle likt dagen efter en flaska rött och 10 tequila är ingen hit.. Speciellt inte när man dessutom är så igentäppt i öronen att man inte hör någonting.

Det var inte heller första dagen med denna migränhuvudvärk, den kommer minst ett par dagar i veckan. Har nu fått höra från läkarhåll att det är helt normalt, Normalt(!?), för gravida att ha huvudvärk Och det finns inget man kan göra eftersom man inte får ta några "piller" (jag är normalt anti-ta-piller, men igår hade det suttit fint med en zomic nasal..)

Det man kan göra är tydligen ta en kall dusch, få massage å lukta på gröna äpplen. Haha. Känner på mig att inget at det hjälper mig i de värsta stunderna...

Känns hemskt oh hopplöst med 6 månader till av detta! Jag som i princip aldrig är sjuk, alltid är frisk oh kry, oh nu avlöser de olika krämporna varandra. Min kroppe som är van att vara på språng hela tiden mår inte direkt bättre av att ligga stilla inne. Oc   h ryggsäcken med allt som måste göras i skolan blir inte heller lättare..

Jag vågar nästan säga att det här är det värsta jag varit med om! Jag har skämt bort mig själv med att ge mig en frisk

och stark kropp och en god hälsa, och nu får jag verkligen känna på hur det är att vara VEK oh må kasst!

Idag är läget bättre. En svag fläkt av huvudvärk är kvar, men i euforin av att kunna gå och vrida huvudet utan att nästan kräkas känner jag det inte!

Jippi! Nu ska jag snart jobba igen!

Vilken dag! Jag är så nöjd och glad! Känner mig mycket bättre. Har tom sprungit (läs joggat, sprungit vore att överdriva..) i det fantastiska vårvädret. Solsken, fågelkvitter och plusgrader. I november!

Jobbigt, fruktansvärt och tungt var det, men det var ingen jag tänkte destmer på i lyckoruset att få "träna" efter nästan två veckor i sjuksäng. (förra veckan träning  inget att ta upp i agendan då det endast blev 4 morgonturer samt ett cykelpass) Men nu är jag och min passagerare tillbaka på banan igen!

Lär ju behövas några genom-joggingar till innan benen får fart och flyt, men det gör inget. Är så fantastiskt å känna sig frisk bara!

Efter "träningen" blev jag så full av motivation att jag städade badrum, sovrum, dammsög bort alla sjukbasilusker ut sängen,- det behövdes. Och nu sitter jag är å suger på den söta karamellen av stolthet efter att äääntligen ha tagit tag i att färdigställa restuppgiften från det missade seminariet i måndags, dagen då jag var utan röst...

Fantastiskt skönt!

Inte för att jag vill blanda ut mina positiva känslor med något negativt skit, men något som är mindre kul är min rygg. Halleluja vad ont i ryggen jag har efter att inte kört styrka på...eehh, tänker inte ens gå å kolla i träningsdagboken hur längesen det var, men förra tisdagen tror jag. När jag böjer mig ner känns det som om jag fastnar. Måste vara noga med styrketräningen nu när jag blir tyngre, annars är risken för skador och ontont stor...

Vi pratade just om det, jag och J, på vår löptur: tänk alla pensionärer som joggar, motionerar och håller igång (många sådana på dagtid i Slottskogen) vad bra de mår, vad gott de gör sig själva!

För tänk vad ånga människor som går omkring och har ont, mår dåligt och lider av krämpor påde kroppsliga och psykiska, som skulle lindras så enkelt med vanlig enkel motion! Lite styrketräning, en promenad, en cykeltur.

Jag kan för mitt liv inte begripa att det finns människor som inte motionerar! Som tar tabletter istället! Jag är övertygad om att mycket av det som medicineras med piller skulle botas bättre med motion. Och framförallt: det är ett långsiktigt "botemedel" som fungerar livet ut!

Sedan kan man väl diskutera hur hälsosamt det å andra sidan är att utsätta kroppen för idrott på elitnivå med träning som ofta gör ont och är plågsam. Men jag är övertygad om att det är hälsosammare än att inte röra sig alls! Och jag ,och de flesta andra jag känner, mår ju fantastiskt bra av det! Och chansen att jag kommer att vara fysiskt aktiv fram tills den ålder då mina ben inte längre bär är ju ganska trolig...:)

Så sluta knapra alvedon och prozac och ut å rör på er!:)

Tänk vad det finns många fantastiska inspirerande människor! Och det är väl just tanken me medmänniskor, att de ska inspirera och finnas där som något slags stöd, oavsett om det är en vän, en bekant, en okänd, en ikon...

Några som inspirerar mig är Anna Von Schenck, trebarnsmamman och elitlöparen, som kombinerar moderskap med löparkarriär på högsta nivå och toppjobb därtill.( www.marathon.se/blog)

Linda Fodor,målmedveten fitnesstjej som kanske inte riktigt håller på med något som intresserar mig, men hon kör sitt race och går in för att allt är möjligt. Inspirerande inställning! (www.metrobloggen.se"lifeofafitnesstar")

Min vän Lotta, som denna säsong radat upp framgång och fina resultat! Målmedvetenhet, fokus och hård träning ger resultat! Och det är ödmjuka, fina, goa människor som henne som man verkligen glädjs med när det går bra!

Min Farmor, som tyvärr inte fysiskt finns med längre, men som var den ödmjukaste och finaste människa jag mött. Hon är och kommer alltid vara ett stort stöd för mig varje dag.

Ingrid Kristiansen, min stora idol. Den norska löparen som på 80-talet tog löparvärlden med storm. Kommer någon någonsin göra om hennes bedrifter??

När jag själv känner mig nere, otillräcklig, dålig och saker och ting känns hopplöst brukar jag i hemlighet ta hjälp av någon av dessa och låta dem inspirera mig att se ljust på tillvaron och alla dess möjligheter igen!

Det är bara några av dem som inspirerar mig. Vem inspirerar dig?