Idag skulle jag kunna skriva en hel avhandling om hur värdelöst, grått och ledsamt allting är!:(

Kanske är det så jag jag är dömd att konstant misslyckas med allt ,

eller så är mina endorfin-nivåer så körda i botten efter 6 dagar ingenting görande ensam å uttråkad hemma som gör min negativa syn på tillvaron...något av dem, eller dem båda...

Jag är sjuk å eländig och blir aldrig frisk, verkar det som! Visserligen är jag inte den enda av Sveas medborgare som är sjuk i dessa tider, men ändå..

Alla i Min omgivning är friska och krya och gör massa roliga, vettiga saker!

Jag ägnar dagarna åt att försöka göra något åt kompletteringsuppgiften från det missade seminariet, men får ju huvudvärk efter 15 minuter vid datorn, så jag kan inte påstå att jag kommer någonstans.

Kommer heller ingenstans med den nya kursboken eftersom mina värdelösa engelskakunskaper hindrar mig från att kunna läsa, och ännu mindre förstå innehållet:(

Att klara nästa tenta är ljusår bort just nu.

Och chanserna ökar ju inte direkt i och med att jag aldrig blir risk och missar fler och fler föreläsningar..

Som om jag inte hade tillräckligt roligt redan så går jag runt och oroar mig för resan. Att jag inte kommer kunna träna som vanligt och med de andra vet jag redan, det är inte DET utan Kontentan av det:

Kul att åka någonstans och inte kunna vara med på något alls! Kommer kanske bara känna mig ensam och utanför?

Visst, om jag går in med den inställningen så kommer jag väl att göra det, men om jag inte kan vara med på något kommer jag heller inte att träffa och lära känna några nya människor..

Fan! Varför ska det alltid bli fel?:(:(

Jag som sett framemot det är så otroooligt mycket, att äntligen få åka på läger igen!

Kan jag inte göra det helt perfekt, bra och rätt nångång?

Skulle kunna fortsätta klagosången, men har inget roligare att komma med så det är väl lika bra att jag inte skriver något mer.

Hoppas ni andra är nöjda, lyckliga och framgångsrika i er fantastiska vardag!