Vilken dag! Jag är så nöjd och glad! Känner mig mycket bättre. Har tom sprungit (läs joggat, sprungit vore att överdriva..) i det fantastiska vårvädret. Solsken, fågelkvitter och plusgrader. I november!

Jobbigt, fruktansvärt och tungt var det, men det var ingen jag tänkte destmer på i lyckoruset att få "träna" efter nästan två veckor i sjuksäng. (förra veckan träning  inget att ta upp i agendan då det endast blev 4 morgonturer samt ett cykelpass) Men nu är jag och min passagerare tillbaka på banan igen!

Lär ju behövas några genom-joggingar till innan benen får fart och flyt, men det gör inget. Är så fantastiskt å känna sig frisk bara!

Efter "träningen" blev jag så full av motivation att jag städade badrum, sovrum, dammsög bort alla sjukbasilusker ut sängen,- det behövdes. Och nu sitter jag är å suger på den söta karamellen av stolthet efter att äääntligen ha tagit tag i att färdigställa restuppgiften från det missade seminariet i måndags, dagen då jag var utan röst...

Fantastiskt skönt!

Inte för att jag vill blanda ut mina positiva känslor med något negativt skit, men något som är mindre kul är min rygg. Halleluja vad ont i ryggen jag har efter att inte kört styrka på...eehh, tänker inte ens gå å kolla i träningsdagboken hur längesen det var, men förra tisdagen tror jag. När jag böjer mig ner känns det som om jag fastnar. Måste vara noga med styrketräningen nu när jag blir tyngre, annars är risken för skador och ontont stor...

Vi pratade just om det, jag och J, på vår löptur: tänk alla pensionärer som joggar, motionerar och håller igång (många sådana på dagtid i Slottskogen) vad bra de mår, vad gott de gör sig själva!

För tänk vad ånga människor som går omkring och har ont, mår dåligt och lider av krämpor påde kroppsliga och psykiska, som skulle lindras så enkelt med vanlig enkel motion! Lite styrketräning, en promenad, en cykeltur.

Jag kan för mitt liv inte begripa att det finns människor som inte motionerar! Som tar tabletter istället! Jag är övertygad om att mycket av det som medicineras med piller skulle botas bättre med motion. Och framförallt: det är ett långsiktigt "botemedel" som fungerar livet ut!

Sedan kan man väl diskutera hur hälsosamt det å andra sidan är att utsätta kroppen för idrott på elitnivå med träning som ofta gör ont och är plågsam. Men jag är övertygad om att det är hälsosammare än att inte röra sig alls! Och jag ,och de flesta andra jag känner, mår ju fantastiskt bra av det! Och chansen att jag kommer att vara fysiskt aktiv fram tills den ålder då mina ben inte längre bär är ju ganska trolig...:)

Så sluta knapra alvedon och prozac och ut å rör på er!:)