Vilken beslutsångest! Ska jag åka eller inte?? Till Sydafrika alltså.

Kan knappt sova på kvällarna för jag vrider på det fram och tillbaka, väger för och nackdelar upp och ner...

Jag vill vill vill ju inget hellre! Men: jag är nervös och orolig att jag kanske inte ska kunna springa så bra. Eller ja..jag kan ju det nu, men vissa gånger gär det ont i knäna, andra gånger känner jag av foglossningar och får gå istället,(som imorse), å andra gånger går det bara toppenbra! Som igår em till exempel!

Hade jag inte varit sjuk i typ fem veckor hade jag varit i en helt annan form, nu har jag tappat mycket (vem som helst, som inte ens är gravid, skulle ju tappa form på å vara sjuk en halv evighet!!)

Jag kommer kanske inte ens orka hänga med i de andras morgonlöp-tempo! Jag menar, när så många bra löpare samlas på samma ställe trissas stämning och fart upp.

Och det blir ju jävligt trist och bara träna själv! Men vem fasen vill springa med någon som har sin tröskel vid 5min/km!?=P

Å andra sidan, det kanske blir kanonbra för kroppen att komma till värmen! Speciellt knän och leder blir mjukare. Och de finns ju poool å cykel (även om det inte är någon hit att behöva betala in sin på "gymstället" varje dag, det lär bli dyrt i längden...)

Kommer ju helt klart missa något om jag inte åker..,ja det kanske blir jättekul!

Eller så kommer jag känna mig ensam, dålig och utanför.

Ut träningssynpunkt, så till vida att jag inte kans löpa så mkt, kan jag helt klart göra det bättre hemma. Men,som sagt, löpningen kanske går bättre i värmen. Och jag missar ju säkerligen en upplevelse om jag inte åker!

Fan, jag veeeet inte!!

Hjälp! Vad ska jag göra??

    Tog frisk luft och köpte en lussekissekatt. Efter att tuggat den och druckit lite kaffe känns det bättre på trötthetsfronten. Även den eviga huvudvärken (som jag numera inte ens orkar notera..) blev lite bättre. Koffein & socker, det är gött d:)

Förbereder middag, en redig laxbit, tung som satan var den! Blir många mål mat! Ser gott ut va?

Nu är det snart dags för löptur..

Jag har en idè! En så himla bra överraskningsidè!

Eller tom flera bra överraskningsidèer i en och samma idè!

Jag hoppas personen som ska överraskas och tycker att det är en bra idè...:)  

Vart tog min järn-kick vägen? Tror den har drönat ut. Så trött som jag är nu!

Började dagen med en mysig morgonwalk i en stad som tindrade av alla julljus! Så mysigt! Glad att jag gick upp, hade verkligen tänkt ligga kvar och njuta av min sovmorgon en dag då jag inte hade något planerat, men Tobbe övertalade mig att sällskapa med honom till jobbet.

Avslutade turen med att köpa bröd på surdegsbageriet på Linnè, de är helt fantastiska där! Så gott bröd å så trevliga! (www.alvarochivar.blogspot.com)

Tanken var att plugga efetr frukost och träna före lunch, men jag var så trött att jag såg i kors! Fortfarande groggy, nu efter lunch, fast jag sov i över 2h!

Nu ska jag försöka ragga träningssällskap...

Satte ut mina Rammsteinbljetter på finn.no igår, och det ringer stup i kvaren. Säkert 30 pers har tingt/mailat. Sålde biljetterna mindre än an halvtimme efter jag satt ut dem, ångrar det nästan nu efter de betalningserbjudande jag fått...! Men men,jag har ju lovat första köpare så det så!

Norrmännen gillar Rammstein iaf, den saken är säker!

Anledningen till att jag säljer min födelsedagspresent:

1)En weekend i Oslo är så dyr att det inte är värt alla de tusenlapparna för att se just Rammstein!

2) De ska spela på Metaltown i Göteborg 2010....(viken tur att bebisen har en pappa som aaaavskyyyr Rammstein..;)

Jag är så ledsen, arg, besviken och förbannad att jag snart exploderar.

Varför ska allting alltid gå åt skogen för mig?

Jag försöker alltid göra mitt bästa, vara den bästa mig jag kan. Men ändå så går det jämt åt helvete. Vad jag än beslutar visar det sig vara fel, vad jag än väljer visar det sig att jag skulle gjort annorlunda..Vad har jag gjort för ont?

Varför kan jag inte får vara frisk och hel. Jag har inte tränat, knappt ens rört mig på en vecka, och dessförinnan inte på två veckor. Ändå har jag ont överallt, i ljumsken, i knäet,..och på det den här jävla hostan som aldrig ger sig! (okej, jag är tillräckigt vis och efraren för att fatta att det är just pga att jag inte tränat som jag har ont, men...)

Alla mina andra löpar-vänner, bekanta och icke bekanta har haft sådana gulliga, perfekta sagograviditeter. Kunnat träna hur bra som helst, mått kanon(eller relativt bra iaf), och knappt gått upp i vikt. jag har verkligen gjort allt för att förbererda mig för att må bra. Men nä, inte heller det här får jag lyckas med!

Jag har inte tagit för givet att detta ska gå bra. Jag har inte ens vågat hoppas på något. Men jag kan inte låta bli att bli besviken!

Jag avskyr när folk tycker synd om sig själv. Självömkan är det värsta som finns. men mår bara sämre och problemen bli större. Men det skiter jag i just nu, jag tycker att världen är orättvis mot mig!

Om mamma mår bra, mår bebisen bra. Men om mamma inte mår bra, hur mår bebisen då?

Jag vill inte bli en sur bitter-fitta till morsa som går omkring och är missnöjd och klagar utan att göra något åt det. Nää,det tänker jag inte utsätta någon annan individ för, att växa upp med en sådan!

Men just nu känns allt så hopplöst att jag inte vet vad jag ska ta mig till?!

Sprang me trarna rinnande på den korta löpturen iag. Tur att det var mörkt ute=P

Är det inte nog att man som gravid ska behöva gå runt ocg oroa sigför barnets hälsa, för att det ska vara friskt och välskapt? (antar att det är fler än jag som gör det..)

Ska man behöva gå runt och oroa sig för sin egen hälsa? Och stå upp mot alla j-la missförstående idioter som inte ens försöker förstå ett skit om hur det är att vara bebisfodral i nio månader. Visst, det är en gåva, ett jättehäftigt mirakel som man ska tacka Gud för.

Men; det fnns en annan sida också. Man slutar ju inte vara sig själv för att man ska bli mamma. Isåfall så blir man nog en dålig mamma. Ens egna tankar, känslor, intressen och drömmar finns kvar fast man har någon annan att tänka på. Man kan inte bara eliminera dem! Det är inte alltid så kul att förlora halva sig själv. Det är inte så trevligt med 4 nya kroppsdelar man helst inte vill ha, och inte vet vad man ska göra av. Och för mig all den ilska, vrede och rädsla över att de följande 5 månaderna ska bli såhär och värre. När det inte behöver vara så. När jag vet och sett att det kunde vara så annorlunda!

För mig är det mest värdelfulla och viktiga i livet en frisk stark kropp och en god hälsa. Jag har skämt bort mig med det under.ja hela mitt liv. jag vet inget annat. jag vet inte hur det känns att ha krämpor, dålig kondition och övervikt. Vi har ju ett val. Varför välja det sämre?!

För dig som inte tagit vara på den fanskastiska gåvan du fått: din kropp! För dig som inte vårdar den och tar hand om den genom motion och en bra kost, för dig som inte förstår något av det "svammlerier" med träning jag pratar om, så kan jag göra en liknelse. Att löpa varje dag har samma betydelse för mig som att skita varje dag för dig. Då kanske du fattar.

Jag antar att jag inte är den enda som längtar till våren, men min längtar är nog mycket starkare än din.

Löpning är så mycket mer än att bara springa.

Men ändå är det så enkelt; det är ju bara att springa!

Nästan vem som helt klarar av det.

Idrott och sport ger oss så mycket mer än vad vi tror. Det är så mycket viktigare i det stora hela än vad vi nog egentligen tänker på och reflekterar över.

Jag hade inte varit den jag är utan löpningen.

Jag hade inte haft samma själförtroende, samma väderingar, samma levnadssätt. Jag hade inte haft det upplevelser i bagaget jag har, och framförllat inte lärt känna så många fina människor.

Jag hade heller inte haft samma mål i livet.

Man kan säga att löpningen ger en identitet, -eller snarare ett levnadssätt.

Löpningen gör att jag känner mig levande. Att jag känner mig lugn, fokuserad och stark. Jag kan samla tankarna, får rätsida på saker och ting och se allt i ett större perspektiv. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan löpning!

I dagsläget har jag inte kommit dit jag vill med min löpning, inte på långa vägar!

För i min löpning inkluderas just nu även reslutatmål. Jag vill springa på den tiden ,jag vill delta i den tävlingen...

Det är mål, en strävan. men långt ifrån det viktigaste.

Jag springer inte för att jag måste bli bäst. För att jag måste vinna. Eller slå rekord. Målet är själva strävan och utvevklingen som sådan. Att helt enkelt göra mitt bästa!

För det är också något som jag fått av löpningen; att ständigt försöka göra mitt bästa.

Jag är nöjd om jag gjort mitt bästa. Även om det inte räckte så långt jag hade hoppats är jag nöjd. För man kan aldrig göra mer än sitt bästa!

Men det finns inget mer frustrerande än när jag av någon anledning inte Kan göra mitt bästa! Inte ens kan försöka! Som nu,när kroppen inte fungerar.

Efter varje pass brukar jag ge mig en klapp på axeln och vara tacksam för att jag har en fantastisk frisk och hel kropp som är kapabel att utföra så mycket! För det är ingen självklarhet, verkligen inte. Människokroppen är skapt för fysisk aktivitet, det är en synd att inte ta det tillvara!

Nu är inte mitt mål några tider, farter eller antal mil. För en kort period i livet får jag bara ta tillvara att njuta av löpningen och träningen i sig, utan prestationsmål. Även om jag nu är den sortens person som hellre har de där prestationsmålen, det är de som får spänningen att leva, som får det att killa i magen och tar fram det där jävlar anamma...

Men nu får jag hur som helst varken eller. Av någon anledning blir jag, som har medalj i att kurera mig(!), inte vara frisk & kry!

Det gör mig ledsen, arg,sur, otrevlig, förbannad, frustrerad och dysfunktionell!

Snälla, snäll omten,låt mig bli frisk nu!

Den sparkar! "Den" låter väl ite elakt och opersonligt men än så länge är det ju "den".

Igår sparkade den, förlåt, bebisen. Eller sparkade, det kändes mer som en kullerbytta. Tre hela gånger! Häftigt att känna att det är någon därinne!

Jag ville så gärna att tobbe åxå skulle känna men det kunde han ju inte..

Häftigt var det iaf.

Kanske var den trött på att ständigt skvalpas runt och väckas av mina för...ade hostattacker. (Har allvarligt funderat om jag kommer hosta upp bebis och allt snart. Har aldrig haft något liknand denne hosta. Har tack och lov (eller det kanske inte är så bra men..)kommit på att det inte är "halsont" som i Halsont jag har, utan helt enkelt värk/ kramp efter allt hostande. Kan man hosta sår i halsen??

Har aldrig någonsin varit sjuk längre än max en vecka, nu är det 4 v+ med den här hostan och snuvan. Snuva är ok, men inte dödshostan här...

...jag struntar i att blogga idag För det är inge bra idag heller.