Jag är så ledsen, arg, besviken och förbannad att jag snart exploderar.

Varför ska allting alltid gå åt skogen för mig?

Jag försöker alltid göra mitt bästa, vara den bästa mig jag kan. Men ändå så går det jämt åt helvete. Vad jag än beslutar visar det sig vara fel, vad jag än väljer visar det sig att jag skulle gjort annorlunda..Vad har jag gjort för ont?

Varför kan jag inte får vara frisk och hel. Jag har inte tränat, knappt ens rört mig på en vecka, och dessförinnan inte på två veckor. Ändå har jag ont överallt, i ljumsken, i knäet,..och på det den här jävla hostan som aldrig ger sig! (okej, jag är tillräckigt vis och efraren för att fatta att det är just pga att jag inte tränat som jag har ont, men...)

Alla mina andra löpar-vänner, bekanta och icke bekanta har haft sådana gulliga, perfekta sagograviditeter. Kunnat träna hur bra som helst, mått kanon(eller relativt bra iaf), och knappt gått upp i vikt. jag har verkligen gjort allt för att förbererda mig för att må bra. Men nä, inte heller det här får jag lyckas med!

Jag har inte tagit för givet att detta ska gå bra. Jag har inte ens vågat hoppas på något. Men jag kan inte låta bli att bli besviken!

Jag avskyr när folk tycker synd om sig själv. Självömkan är det värsta som finns. men mår bara sämre och problemen bli större. Men det skiter jag i just nu, jag tycker att världen är orättvis mot mig!

Om mamma mår bra, mår bebisen bra. Men om mamma inte mår bra, hur mår bebisen då?

Jag vill inte bli en sur bitter-fitta till morsa som går omkring och är missnöjd och klagar utan att göra något åt det. Nää,det tänker jag inte utsätta någon annan individ för, att växa upp med en sådan!

Men just nu känns allt så hopplöst att jag inte vet vad jag ska ta mig till?!

Sprang me trarna rinnande på den korta löpturen iag. Tur att det var mörkt ute=P

Är det inte nog att man som gravid ska behöva gå runt ocg oroa sigför barnets hälsa, för att det ska vara friskt och välskapt? (antar att det är fler än jag som gör det..)

Ska man behöva gå runt och oroa sig för sin egen hälsa? Och stå upp mot alla j-la missförstående idioter som inte ens försöker förstå ett skit om hur det är att vara bebisfodral i nio månader. Visst, det är en gåva, ett jättehäftigt mirakel som man ska tacka Gud för.

Men; det fnns en annan sida också. Man slutar ju inte vara sig själv för att man ska bli mamma. Isåfall så blir man nog en dålig mamma. Ens egna tankar, känslor, intressen och drömmar finns kvar fast man har någon annan att tänka på. Man kan inte bara eliminera dem! Det är inte alltid så kul att förlora halva sig själv. Det är inte så trevligt med 4 nya kroppsdelar man helst inte vill ha, och inte vet vad man ska göra av. Och för mig all den ilska, vrede och rädsla över att de följande 5 månaderna ska bli såhär och värre. När det inte behöver vara så. När jag vet och sett att det kunde vara så annorlunda!

För mig är det mest värdelfulla och viktiga i livet en frisk stark kropp och en god hälsa. Jag har skämt bort mig med det under.ja hela mitt liv. jag vet inget annat. jag vet inte hur det känns att ha krämpor, dålig kondition och övervikt. Vi har ju ett val. Varför välja det sämre?!

För dig som inte tagit vara på den fanskastiska gåvan du fått: din kropp! För dig som inte vårdar den och tar hand om den genom motion och en bra kost, för dig som inte förstår något av det "svammlerier" med träning jag pratar om, så kan jag göra en liknelse. Att löpa varje dag har samma betydelse för mig som att skita varje dag för dig. Då kanske du fattar.

Jag antar att jag inte är den enda som längtar till våren, men min längtar är nog mycket starkare än din.