Dags för uppdatering kanske...Äntligen! Tack Eva för inspirationen att blogga. Nu känner jag faktiskt för att dela med mig av min tillvaro igen. Varit otroligt osocial och knappt velat prata eller kontakta  några vänner alls sedan jag kom hem. Konstigt, men har känt mig så halv och misslyckad när jag inte kan löpa! Haft fullt upp med att genomlida dagarna med smärtan från foglossningarna och på något sätt hitta en vardagsrutin och acceptans att jag för tillfället inte kan löpa (knappt ens gå..) Nu är det faktiskt lite bättre, vissa dagar,och jag har börjat promenera, eller så har jag vant mig...

Och försöker göra det bästa av situationen, det är ju trots allt upp till mig sjäv, ingen annan som kan fixa det liksom!

Tänkt mycket på hur något kan vara så stor del, så viktigt i ens liv att man blir helt totalt nere och superdeppig över att inte kunna göra det. Att fastän man försöker tänka positivt och vet att det bara är för en kort period i livet så känns det i kroppen att något saknas, fattas liksom. Jag älskar verkligen att springa! Det är något magiskt roligt och underbart med det. Går inte att förklara, och nu när jag inte kan det så tänker jag ofta på hur det kommer kännas när jag kan springa igen, känslan, farten, friheten, blir liksom alldeles glad av bara det. Det är märkligt!

Just nu har jag hittat en ny vardagsrutin som består i att promenera eller gå till gymmet och ”jogga” på crosstrainern på morgonen, och sedan cykla, ibland simma, på eftermiddagen/ dagen. Och förstås duktigt köra de viktiga styrkeövningarna för rygg mm. Cyklar egna pass och går på spinning och drömmer om att snön, kylan och vintern ska försvinna så jag kan cykla ut till havet! Känner mig väldigt ”bekväm” och lyxig. Tränar ju bara för väbefinnande och för att upprätthålla en sån god kondition det bara går, det är något helt nytt, att inte gå till träningen med ett mål i att köra gärnet, köra ett visst antal timmar, inte ha ett lopp i sikte...

Jag kör det som känns bra för dagen, och vissa dagar är jag bara jättetrött och orkar inte, fine, då nöjer jag mig med det jag orkar. Försöker tänka att det är så kort kort tid, kan vara bra, lärorikt, nyttigt...

Men förstår samtidigt också att jag verkligen hittat det i livet som passar mig, att jag verkligen veta vad jag älskar göra,och det är jag glad för, det är inte alla som gör det! Och jag förstår verkligen  att jag är en av dem som njuter av att ta ut sig, för jag saknar att springa fort, ta i, känna tröttheten, jag saknar det som tusan! Jag kan cykla och simma och köra vad som helst i fast flera dygn i sträck,men ändå går det inte upp mot en enda liten kilometer löpning!!!!

Nu låter jag helt patetisk, som om jag förlorat min bästa vän (och det har jag ju faktiskt!)

Men jag försöker tänka positivt. Och jag tror faktiskt att jag kommer att ha något positivt med mig: jag kommer att ha ett bättre självförtroende, för jag vet verkligen att jag har kapacitet och vilja att bli så mycket bättre än vad jag någonsin vågat tro. OCH jag kommer ha mer distans till löpningen, eftersom jag kommer ha en annan liten person som JAG är viktigast i världen för!

Potchefstroom var fantastiskt! En liten välordnad, lugn studentstad ca 1 ½ h från Johannesburg. Bästa stället för träningsläger: fanns absolut inget annat att göra än att träna. (och sova, äta & läsa)

Bodde på ett supermysigt pensionat 200 m från gräsplanerna och det man kan kalla ”centrum”, matbutik mm. Pensionatet ägdes av ett jättetrevligt par, som var väldigt mån om sina gäster och bjöd på en frukost som är saknad än idag, tre veckor efetr hemkomst.

Förutom träning så spenderades två dagar på safari, otaliga timmar till att bara sova och. noll timmar till att ligga och sola.

Träningen då. Träningen där nere gick över förväntan, i 14 dagar. Vi tar det roliga först: Kände inte av höjden så värst, antagligen för att jag vid detta laget var van att allt går segt, att vara gravid=vara på konstant höjhöjdsläger. Men det var fortfarande jobbigt med värmen, 30-35 grader och sol på dagarna. Spang fler pass än hemma, men totalt. Mindre mängd, kortare uppvärming och nerjogg och inga långpass. Körde såklart inte ”hårt” på några intervallpass, utan hittade ett jämt, lagom jobbigt flyt, men måste ändå säga att de jag klockade gick över förväntan fort för att vara gravid i 5:e månaden!

Hade bla ett 6x1000m pass som jag klockade och låg på 4 min i behaglig känsla(, varav ett lopp under 4 min!) Det är ca 30sekunder långsammare än i vanliga fall, och det är inte mycket med tanke på att jag syresätter 2 personer nu!

Efter 14 dagar började det elände som nu är min vardag: FoglossningarLLL

Var ute på en distans, och efter 85 min kände jag mig lite trött i ena skinkan. Inte ont, men sådär spänd så att jag fick stanna och stretcha. Överförsiktig som jag nu är tänkte jag att det inte är värt att riskera något utan avbröt passet där. Fine. Efter 10 min stelnade ryggen till som cement och jag kände mig som en 90 årig kärring. Som tur är hade vi en kiropraktor som kunde få ordning på låsningen och det onda, men efetr några behandlingar var skiten i rumpan och känslan av ”uppluckling” i ländryggen fortfarande där. Förstod att jag nu var dömd. PÅ DAGEN månd v.20 i graviditeten !!Helt sjukt, det är efetr halva tiden man kan börja få problem, för då har man det där hormonet relaxin i kroppen. Jahapp, kämpade på de sista 9 dagarna med cykel på den värdelösa motions”cykeln” inne på gymmet Är man van clipspedaler och en sadel som inte r större än ens egen rumpa(och jag är ändå gravid och har stoor rumpa..) så är det inte så lätt med kärringcykel. Tackade min ipod stort. Körde även westwestlöpning förutom de sista tre dagarna då regnet stod som järnspett i backen. Den sista veckan var ingen hit alltså, längtade hem big time, och saknade Tobbe (och Herkules..) så det gjorde ont även på andra ställen än i rygg och rumpa. MEN: jag är såå glad och tacksam att jag åkte! Så mycket trevliga människor jag fick träffa och vilket ställe jag fick se, dit ska vi helt klart tillbaka! Och jag är så glad att jag kunde träna bra de två veckor jag kunde!