Cykelcykelcykel. Blev det idag med. Jag är sååå less på att cykla inne! Blir uttråkad efetrsom jag inte kan eller vågar köra hårt på intervallerna, utan endast håller en medeltuff nivå, OCH efetrsom jag inte kommer någonstans! Cykeln står kvar på samma ställe hur snabbt jag än trampar på och en timme inne känns som tre timmar ute! Nåväl, det var inte det jag skulle blogga om, (jag är trots alt glad att jag faktiskt KAN cykla!) utan min gråtmildhet. Jag börjar gråta om jag ser eller hör en nyfödd bebis! Normalt?! Idag råkade jag köra mitt pass just precis vid den tidpunkt kanal 5 visade Förlossninskliniken. Det var verkligen störande. Det, eller Unga mödrar, lyckas jag alltid tajma in, och det är svårt att titta någon annanstans än rakt fram. Samma sak om jag ser en baby på stan, hör en nyfödd skrika..Jag måste vara knäpp, kommer hu som helst bli tufft att åka till Gällivare i påsk och se min brors nyfödda lilla knytt...

Det märkliga är att det bara är spädbarn. Är de några månader gamla bebisar är det ingen fara

Tentat har jag också gjort idag, men trots denna veckas pluggande gick det inte alls så bra som jag hoppats, inte ens säker att jag klarade den...

En omtenta till, förutom de två jag har släpande efter mej efetr Sydafrika, är det sista jag önskar...!

Min högsta önskan just nu: (förutom att få gå ut och löpa då) Att jag skulle kunna andas in genom näsan! Jag blir tokig på det här,Å vad underbart det vore!

Bebisen växer och växer. Nu är den ca 25 cm lång och väger ca 700 gram. Snart 1kg tung alltså! Nu syns det utanpå kläderna att det är någon där:)

Sparkar gör den också! Det började lite försiktigt första veckan i Sydafrika, och nu är den så stark att Tobbe kan känna sparkarna med handen! Mest på kvällarna, eller när jag vilar men ibland på dagarna med, får den kaffe eller en godisbit blir den alldeles vild:)

Mamman växer och växer hon med. Nu ser jag inte ens käna när jag tittar ner. Och usch vad tråkigt det är att inte kunna ha några byxor alls! Synd att det är så kallt ute, annars hade jag haft tunika och shorts. Enligt barnmorskan har jag alla gravid-komplikationer/ symptom man kan ha: Illamående, gick tack och lov över eter v.12 Foglossningar, jo tack, ett helvete. Huvudvärk, näsblod, nästäppa, kan knappt andas när jag ska sova...

Nu är det tack och lov "bara" 3 mån & 2v,eller 107 dagar kvar av graviditeten, alltså tills bebisen beränas komma ut enligt vad man brukar räkna på: dvs v.40 Men vi hoppas den ska komma minst en v tidigare!    

Dags för uppdatering kanske...Äntligen! Tack Eva för inspirationen att blogga. Nu känner jag faktiskt för att dela med mig av min tillvaro igen. Varit otroligt osocial och knappt velat prata eller kontakta  några vänner alls sedan jag kom hem. Konstigt, men har känt mig så halv och misslyckad när jag inte kan löpa! Haft fullt upp med att genomlida dagarna med smärtan från foglossningarna och på något sätt hitta en vardagsrutin och acceptans att jag för tillfället inte kan löpa (knappt ens gå..) Nu är det faktiskt lite bättre, vissa dagar,och jag har börjat promenera, eller så har jag vant mig...

Och försöker göra det bästa av situationen, det är ju trots allt upp till mig sjäv, ingen annan som kan fixa det liksom!

Tänkt mycket på hur något kan vara så stor del, så viktigt i ens liv att man blir helt totalt nere och superdeppig över att inte kunna göra det. Att fastän man försöker tänka positivt och vet att det bara är för en kort period i livet så känns det i kroppen att något saknas, fattas liksom. Jag älskar verkligen att springa! Det är något magiskt roligt och underbart med det. Går inte att förklara, och nu när jag inte kan det så tänker jag ofta på hur det kommer kännas när jag kan springa igen, känslan, farten, friheten, blir liksom alldeles glad av bara det. Det är märkligt!

Just nu har jag hittat en ny vardagsrutin som består i att promenera eller gå till gymmet och ”jogga” på crosstrainern på morgonen, och sedan cykla, ibland simma, på eftermiddagen/ dagen. Och förstås duktigt köra de viktiga styrkeövningarna för rygg mm. Cyklar egna pass och går på spinning och drömmer om att snön, kylan och vintern ska försvinna så jag kan cykla ut till havet! Känner mig väldigt ”bekväm” och lyxig. Tränar ju bara för väbefinnande och för att upprätthålla en sån god kondition det bara går, det är något helt nytt, att inte gå till träningen med ett mål i att köra gärnet, köra ett visst antal timmar, inte ha ett lopp i sikte...

Jag kör det som känns bra för dagen, och vissa dagar är jag bara jättetrött och orkar inte, fine, då nöjer jag mig med det jag orkar. Försöker tänka att det är så kort kort tid, kan vara bra, lärorikt, nyttigt...

Men förstår samtidigt också att jag verkligen hittat det i livet som passar mig, att jag verkligen veta vad jag älskar göra,och det är jag glad för, det är inte alla som gör det! Och jag förstår verkligen  att jag är en av dem som njuter av att ta ut sig, för jag saknar att springa fort, ta i, känna tröttheten, jag saknar det som tusan! Jag kan cykla och simma och köra vad som helst i fast flera dygn i sträck,men ändå går det inte upp mot en enda liten kilometer löpning!!!!

Nu låter jag helt patetisk, som om jag förlorat min bästa vän (och det har jag ju faktiskt!)

Men jag försöker tänka positivt. Och jag tror faktiskt att jag kommer att ha något positivt med mig: jag kommer att ha ett bättre självförtroende, för jag vet verkligen att jag har kapacitet och vilja att bli så mycket bättre än vad jag någonsin vågat tro. OCH jag kommer ha mer distans till löpningen, eftersom jag kommer ha en annan liten person som JAG är viktigast i världen för!

Potchefstroom var fantastiskt! En liten välordnad, lugn studentstad ca 1 ½ h från Johannesburg. Bästa stället för träningsläger: fanns absolut inget annat att göra än att träna. (och sova, äta & läsa)

Bodde på ett supermysigt pensionat 200 m från gräsplanerna och det man kan kalla ”centrum”, matbutik mm. Pensionatet ägdes av ett jättetrevligt par, som var väldigt mån om sina gäster och bjöd på en frukost som är saknad än idag, tre veckor efetr hemkomst.

Förutom träning så spenderades två dagar på safari, otaliga timmar till att bara sova och. noll timmar till att ligga och sola.

Träningen då. Träningen där nere gick över förväntan, i 14 dagar. Vi tar det roliga först: Kände inte av höjden så värst, antagligen för att jag vid detta laget var van att allt går segt, att vara gravid=vara på konstant höjhöjdsläger. Men det var fortfarande jobbigt med värmen, 30-35 grader och sol på dagarna. Spang fler pass än hemma, men totalt. Mindre mängd, kortare uppvärming och nerjogg och inga långpass. Körde såklart inte ”hårt” på några intervallpass, utan hittade ett jämt, lagom jobbigt flyt, men måste ändå säga att de jag klockade gick över förväntan fort för att vara gravid i 5:e månaden!

Hade bla ett 6x1000m pass som jag klockade och låg på 4 min i behaglig känsla(, varav ett lopp under 4 min!) Det är ca 30sekunder långsammare än i vanliga fall, och det är inte mycket med tanke på att jag syresätter 2 personer nu!

Efter 14 dagar började det elände som nu är min vardag: FoglossningarLLL

Var ute på en distans, och efter 85 min kände jag mig lite trött i ena skinkan. Inte ont, men sådär spänd så att jag fick stanna och stretcha. Överförsiktig som jag nu är tänkte jag att det inte är värt att riskera något utan avbröt passet där. Fine. Efter 10 min stelnade ryggen till som cement och jag kände mig som en 90 årig kärring. Som tur är hade vi en kiropraktor som kunde få ordning på låsningen och det onda, men efetr några behandlingar var skiten i rumpan och känslan av ”uppluckling” i ländryggen fortfarande där. Förstod att jag nu var dömd. PÅ DAGEN månd v.20 i graviditeten !!Helt sjukt, det är efetr halva tiden man kan börja få problem, för då har man det där hormonet relaxin i kroppen. Jahapp, kämpade på de sista 9 dagarna med cykel på den värdelösa motions”cykeln” inne på gymmet Är man van clipspedaler och en sadel som inte r större än ens egen rumpa(och jag är ändå gravid och har stoor rumpa..) så är det inte så lätt med kärringcykel. Tackade min ipod stort. Körde även westwestlöpning förutom de sista tre dagarna då regnet stod som järnspett i backen. Den sista veckan var ingen hit alltså, längtade hem big time, och saknade Tobbe (och Herkules..) så det gjorde ont även på andra ställen än i rygg och rumpa. MEN: jag är såå glad och tacksam att jag åkte! Så mycket trevliga människor jag fick träffa och vilket ställe jag fick se, dit ska vi helt klart tillbaka! Och jag är så glad att jag kunde träna bra de två veckor jag kunde!

Löparbebisen! Precis som sin mor "joggade" den med benen, snurrade runt hela tiden ,klappade sig på huvudet och vägrade ligga i en position så barnmorskan kunde få någon bra bild. Envis liten en;) Men vi såg armar, händer, -ben och fötter, ryggrad, huvud och allt som den lilla ska ha. Häftigt var det! Nu såg man ju att det är en liten människa därinne, inte bara en klump med hjärta, som vi såg i v 8. Tror mig även sett vilket kön det var..den bresade på benen ordentligt, medn å andra sidan kan det lika gärna varit precis tvärt om, jag vet ju liksom inte vad/hur jag ska titta. Inte ens barnmorskans bedömning stämmer ju alltid!  Det får vara "den" så länge. För oss spelar könet absolut ingen roll, det viktigaste är att bebisen är frisk!

Nu vet vi alltså att det är någon där. På riktigt. Vi har ju tom bildbevis! Kan ändå inte fatta att det är i min mage..det går liksom inte..

Annandag jul, jobb och returer.

Bakar äppelpaj (på lätt%lagom oliv, för smöret var slut:(), å ser på Anna Ankas jul i väntan på att Robinsom ska börja.Luktar nybakt i hela huset, känner mig huslig;)

Idag har varit n sån där trött dag, en sån då jag inte hänger md å knappt orkar stå upp. Är helt sjukt att man kan vara så trött, vill bara sova!

Men jag ska inte klaga, hellre det än halsont, foglossningar eller något annat! Orkar ju träna iaf, och det gör mig lite piggare,gjorde jag inte det vågar jag inte ens tänka på hur trött jag skule vara då! Men styrkan denna vecka har varit lika med noll. Lite dålig samvete mot mina knän och rygg. Måste ju hålla musklerna i schack nu när kroppen är tyngre, jag vill verkligen intebli skadad, men hur det än är så prioriterar jag den friska luften och tar löptur eller promenad framför att gå in i det äckliga gymmet!

Ser verkligen framemot tisdag å resan! Har ju längtat så, och sol å värme och tre veckor med bara träning, tid för mig själv (och plugg då...()

Nähäpp, nu är det dags för Robinson.

"När juldagsmorgon gliiiimaaar..."

Vi började morgonen med Julotta i Oskar Fredriks kyrka. Första gången. Spännande upplevelse. Och mysigt!

Juldagen är en sån dag då allt är så stängt, stilla å dött.

Vi ha just ätit frukost och väntar nu på fm-kaffe-gästerna. Sedan blir det löpning och tapetsering.