Vilken dag! Jag är så nöjd och glad! Känner mig mycket bättre. Har tom sprungit (läs joggat, sprungit vore att överdriva..) i det fantastiska vårvädret. Solsken, fågelkvitter och plusgrader. I november!

Jobbigt, fruktansvärt och tungt var det, men det var ingen jag tänkte destmer på i lyckoruset att få "träna" efter nästan två veckor i sjuksäng. (förra veckan träning  inget att ta upp i agendan då det endast blev 4 morgonturer samt ett cykelpass) Men nu är jag och min passagerare tillbaka på banan igen!

Lär ju behövas några genom-joggingar till innan benen får fart och flyt, men det gör inget. Är så fantastiskt å känna sig frisk bara!

Efter "träningen" blev jag så full av motivation att jag städade badrum, sovrum, dammsög bort alla sjukbasilusker ut sängen,- det behövdes. Och nu sitter jag är å suger på den söta karamellen av stolthet efter att äääntligen ha tagit tag i att färdigställa restuppgiften från det missade seminariet i måndags, dagen då jag var utan röst...

Fantastiskt skönt!

Inte för att jag vill blanda ut mina positiva känslor med något negativt skit, men något som är mindre kul är min rygg. Halleluja vad ont i ryggen jag har efter att inte kört styrka på...eehh, tänker inte ens gå å kolla i träningsdagboken hur längesen det var, men förra tisdagen tror jag. När jag böjer mig ner känns det som om jag fastnar. Måste vara noga med styrketräningen nu när jag blir tyngre, annars är risken för skador och ontont stor...

Vi pratade just om det, jag och J, på vår löptur: tänk alla pensionärer som joggar, motionerar och håller igång (många sådana på dagtid i Slottskogen) vad bra de mår, vad gott de gör sig själva!

För tänk vad ånga människor som går omkring och har ont, mår dåligt och lider av krämpor påde kroppsliga och psykiska, som skulle lindras så enkelt med vanlig enkel motion! Lite styrketräning, en promenad, en cykeltur.

Jag kan för mitt liv inte begripa att det finns människor som inte motionerar! Som tar tabletter istället! Jag är övertygad om att mycket av det som medicineras med piller skulle botas bättre med motion. Och framförallt: det är ett långsiktigt "botemedel" som fungerar livet ut!

Sedan kan man väl diskutera hur hälsosamt det å andra sidan är att utsätta kroppen för idrott på elitnivå med träning som ofta gör ont och är plågsam. Men jag är övertygad om att det är hälsosammare än att inte röra sig alls! Och jag ,och de flesta andra jag känner, mår ju fantastiskt bra av det! Och chansen att jag kommer att vara fysiskt aktiv fram tills den ålder då mina ben inte längre bär är ju ganska trolig...:)

Så sluta knapra alvedon och prozac och ut å rör på er!:)

Tänk vad det finns många fantastiska inspirerande människor! Och det är väl just tanken me medmänniskor, att de ska inspirera och finnas där som något slags stöd, oavsett om det är en vän, en bekant, en okänd, en ikon...

Några som inspirerar mig är Anna Von Schenck, trebarnsmamman och elitlöparen, som kombinerar moderskap med löparkarriär på högsta nivå och toppjobb därtill.( www.marathon.se/blog)

Linda Fodor,målmedveten fitnesstjej som kanske inte riktigt håller på med något som intresserar mig, men hon kör sitt race och går in för att allt är möjligt. Inspirerande inställning! (www.metrobloggen.se"lifeofafitnesstar")

Min vän Lotta, som denna säsong radat upp framgång och fina resultat! Målmedvetenhet, fokus och hård träning ger resultat! Och det är ödmjuka, fina, goa människor som henne som man verkligen glädjs med när det går bra!

Min Farmor, som tyvärr inte fysiskt finns med längre, men som var den ödmjukaste och finaste människa jag mött. Hon är och kommer alltid vara ett stort stöd för mig varje dag.

Ingrid Kristiansen, min stora idol. Den norska löparen som på 80-talet tog löparvärlden med storm. Kommer någon någonsin göra om hennes bedrifter??

När jag själv känner mig nere, otillräcklig, dålig och saker och ting känns hopplöst brukar jag i hemlighet ta hjälp av någon av dessa och låta dem inspirera mig att se ljust på tillvaron och alla dess möjligheter igen!

Det är bara några av dem som inspirerar mig. Vem inspirerar dig?

Det regnar & blåser så att man kan undra om Göteborg kommer ha kvar samma koordinater på kartan imorgon..

Men mig gör det inget! Nej jag ska ju ändå bara sitta inne och plugga..

Lite friskare känner jag mig, kanske tom  vågar säga att jag känner mig frisk..?

Imorgon blir det någon form av lättare träning för att få svettas ut lite skit *längtar*

Det är galet så kroppen skriker i protest mot att inte få röra sig! Har stel-ont i höften och tom vaderna! Helt sjukt!

Idag och igår har jag iaf promenerat. Promenera är skönt och mysigt, synd att man i vanliga fall aldrig hinne med det. Annat blir det dock när babyn kommer, då lär det promeneras! Idag har jag faktiskt gått ett par timmar med min kära väninnas lilla Ida, så att hon kunde få göra sitt löppass i dagsljus. Regnet ööste ner, men jag var då inte den enda "mamman" med vagn som tappert knatade runt i Slottsskogen;)

Fast om regn avskräcker den dagliga akiviteten när man bor i göteborg, ja då får man problem..=P

För sista (och miljonte) gången i räkningen har jag nu sprungit runt på gården och letat efter den stackars katten som jag trodde var instängd någonstans. Han ä normalt inte ute längre än fem röda minuter innan han piper, gnäller å ska in. Regnar det så snackar vi sekunder..

Kan även tilläggas att han inte är som andra katter, som kommer och går som de vill å uttnyttjar sin frihet som "ute katter". Han får vara så mkt utekatt han vill, men han går inte en meter utanför gården!

Börjadedagens letande med att kolla uppe på, hans favorittillhåll. Men S hade inte sett till honom på hela dagen.

Nähä, inte där. Och ingen annanstans heller. I brist på fler ställen att leta på gav jag upp. Och vart var han sedan då? Jo, precis som de andra femioelva gångerna jag letat så var han en våning upp ändå. På något märkligt sätt tar han sig in utan att husfolket märker något, kurar där en hel dag utan att de vet något. Nu satt han dock på en pall å flinade åt mig. Fattar inte vad vi gör för fel som "kattföräldrar"? Vad har de som inte vi har??

Idag skulle jag kunna skriva en hel avhandling om hur värdelöst, grått och ledsamt allting är!:(

Kanske är det så jag jag är dömd att konstant misslyckas med allt ,

eller så är mina endorfin-nivåer så körda i botten efter 6 dagar ingenting görande ensam å uttråkad hemma som gör min negativa syn på tillvaron...något av dem, eller dem båda...

Jag är sjuk å eländig och blir aldrig frisk, verkar det som! Visserligen är jag inte den enda av Sveas medborgare som är sjuk i dessa tider, men ändå..

Alla i Min omgivning är friska och krya och gör massa roliga, vettiga saker!

Jag ägnar dagarna åt att försöka göra något åt kompletteringsuppgiften från det missade seminariet, men får ju huvudvärk efter 15 minuter vid datorn, så jag kan inte påstå att jag kommer någonstans.

Kommer heller ingenstans med den nya kursboken eftersom mina värdelösa engelskakunskaper hindrar mig från att kunna läsa, och ännu mindre förstå innehållet:(

Att klara nästa tenta är ljusår bort just nu.

Och chanserna ökar ju inte direkt i och med att jag aldrig blir risk och missar fler och fler föreläsningar..

Som om jag inte hade tillräckligt roligt redan så går jag runt och oroar mig för resan. Att jag inte kommer kunna träna som vanligt och med de andra vet jag redan, det är inte DET utan Kontentan av det:

Kul att åka någonstans och inte kunna vara med på något alls! Kommer kanske bara känna mig ensam och utanför?

Visst, om jag går in med den inställningen så kommer jag väl att göra det, men om jag inte kan vara med på något kommer jag heller inte att träffa och lära känna några nya människor..

Fan! Varför ska det alltid bli fel?:(:(

Jag som sett framemot det är så otroooligt mycket, att äntligen få åka på läger igen!

Kan jag inte göra det helt perfekt, bra och rätt nångång?

Skulle kunna fortsätta klagosången, men har inget roligare att komma med så det är väl lika bra att jag inte skriver något mer.

Hoppas ni andra är nöjda, lyckliga och framgångsrika i er fantastiska vardag!

..För att bygga monsterbebis

..som tar allt av mig. Min uthållighet, min ork, min matlust..

"-Snälla lilla rara, låt mig bara få tillbaka en liten nypa immunförsvar så är jag nöjd. Annars får du inga julklappar! (inte för att vi köper julklappar, men vi tänkte väl införa jultraditionen igen from nästa jul, för din skull..)"

Det är ett litet monster därinne, det känner jag på mig. En envis liten krabat med monsterkondition, monsterimmunförsvar och monstervilja. *Hjälp*

Växer så det knakar gör den också. Det känns som någon sliter i min mage.

Nu har jag varit röstlös och rastlös i 4 dagar. Kanske, möjligen att halsen är lite bättre...Det är nog trots allt ingen halsfluss. Men rösten är klen och håller inte i många meningar. Efter en konversation längre än 5 minuter väser jag och hostar jag blodsmak:(

Levererade frukost-yoghurt till monsterbabyns pappa imorse, som tappert morgonpromenerat till jobbet med sin krycka. Hon i kassan i butiken måste trott att jag var någon förrymmare när jag stor där i huva och viskade.

Eftersom jag har överdrivet med tid över så fick jag för mig att idag äntligen våga göra slag i saken å applicera den nya vinter-hårfärgen jag köpt för läängesedan. (haft lite beslutsångest, gillar ändå mit blonda..)

Men bra blev det*nöjd*

Varför ska man gå till frisören när man kan få det lika fint hemma?!

Klockan är bara strax efter nio å jag har redan tvättat 2 maskiner, gjort lyxfrukost till mig å T, och (hör å häpna) börjat bekanta mig lite med den nya engelska kursboken!

Hur kan detta komma sig? Jo, min j**la hals:( Känns som jag har svalt en igelkott som trycker med tassarna (har igelkottar tassar?) på vänster sida. Har helt enkelt inget annat att välja på. Shit vad mkt tid det finns till annat när man inte kan träna! Å andra sidan är energinivån å motivationen inte lika hög

är man är sjuk och försoffad.